1935

1955

1975

1995

Från mitten av 60-talet fram till mitten av 80-talet expanderade den svenska serietidningsmarknaden kraftigt. Därefter hände någonting - upplagorna sjönk och man började tala om serietidningsutgivning som en krisbranch.
Orsakerna till sistnämnda kris återkommer jag till längre fram i kapitlet. Låt oss som vanligt gå igenom perioden i kronologisk ordning, förlag för förlag.

Hemmets Journal
Började under en period använda namnet Richters förlag, främst på sin albumutgivning. Sedemera bytte man till Serieförlaget. Företaget ägs nu av den Danska mediakoncernen Egmont.

Kalle Anka & C:o utgör alltjämt en viktig bas i produktionen. Upplagan uppgick 2007 till 92 000 exemplar och tidningen har gradvis utvecklats till en modern, mulitmedial produkt med bl.a. en omfattande internet-sajt. Multimedialt kan man kanske också kalla serieinnehållet, då detta nu till viss del influerats av Disney-koncernens TV-serier. Långsamt håller figurgalleri och tematik på att ändras! Av de tecknare som etablerat sig under senare år märks kanske främst Don Rosa, vars Farbror Joakim-serier nått stor uppmärksamhet. Disney-koncernen (eller är det förlaget?) har nu frångått sin gamla policy att inte ge någon information om serier och tecknare. Man har i samarbete med NAFS(k) publicerat intressanta artikelserier vilka bjudit åtskilliga fakta om serierna och deras upphovsmän. K A nr 1-3/48 har tryckts i ny upplaga och ingått som bilagor i den ordinarie utgivningen. Det är nu 60 år sedan det första numret av Kalle Anka & C:o utkom i Sverige. Utfästelserna om att erbjuda en "god och sund underhållning för alla i åldern 3 till 90 år" (baksidestext på nr 1/48) har måhända inte alltid infriats, tidningen utgör dock i kraft av sin ålder och höga upplaga ett verkligt unikum bland svenska serietidningar.

Veteranen Musse Pigg saknade märkligt nog egen tidning i Sverige fram till 1980, då det var premiär för Musse Pigg & C:o. Tidningen tog över efter den nedlagda Kalle Anka Extra och i de första årgångarna använde man sig flitigt av omslag och posters med nytryck från gamla nummer av amerikanska Mickey Mouse Magazine.
TV-favoriten Zorro hade egen serietidning åren 1980-82, likaledes figurerade Nalle Puh i en egen utgåva åren 1981-84.
Oppfinnar-Jockes Kluriga Magasin hade premiär 1982. I tidningen kombinerades serier med pyssel och allehanda knep & knåp.
De ruskiga typerna i Björnligan begåvades med en egen tidning i pocketformat 1986. 1994 fick den sällskap av en annan pockettidning, nämligen Musses Mysterier. De bägge titlarna slogs samman till Walt Disney's Äventyrsserier år 1996.

Comix-Pocket utkom i 10 utgåvor 1989-90. Den innhöll kända deckarserier publicerade i pocketformat. Johnny Hazard, Mandrake och Steve Canyon var några av de serier som medverkade.

Snurre Sprätt gick en ny vår till mötes tack vare tecknade TV-filmer, och lanserades av Hemmets Journal som serietidning år 1992.
På 90-talet tog Hemmets Journal också hand om utgivningen av Bamse sedan Rune Andreasson avvecklat sitt eget förlag.

Semic Press
Bland familjeserierna fortsatte Knasens framgångar. 1982 ökades utgivningstakten till 26 nr/år och från nr 1/84 infördes färgtryck. Sidantalet uppgår sedan 1992 till 48.
Mort Walker/Jerry Dumas serie Sam & Silo dök upp första gången i Knasen-tidningen 1978. Typgalleriet hämtades delvis från Sams Serie, som Dumas gjorde redan på 60-talet.
Hagbard Handfaste, BC, Trollkarlen från ID, Kvast-Hilda samt Träsket är exempel på andra serier som glatt Knasens läsare under 80- och 90-talen.
Veteranen Blondie brottades med låga upplagesiffror i början av 80-talet. I ett försök att rädda titeln slogs den samman med Åsa-Nisse(!) under rubriken Kul med.. år 1986.
Tre år senare kom Blondie-titeln tillbaka, nu i kombination med Karl-Alfred. Den utgivningen varade dock bara i 9 nummer. Efter nedläggningen flyttade Blondieserien över till..
Lilla Fridolf vars utgivning fortgick ungefär som tidigare. Färgtryck infördes vintern 1984. Nya tecknare efterträdde Torsten Bjarre på huvudserien men det slog inte så väl ut. Därför gjordes Fridolf såsmåningom om till en repristidning.
Även 91:an-tecknaren Nils Egerbrandt började dra sig tillbaka och nya förmågor fick pröva på titelserien. Jonas Darnell, Tommy Strindholt och Krister Petersson är några av de som framgångsrikt axlat manteln.
Sistnämnde Peterssons Uti vår hage samt Vi å pappa är exempel på två lyckade biserier i 91:an-tidningen under senare år.
Som belöning för lång och trogen tjänst(?) fick elakingen 87:an Axelsson en egen tidning 1994. Utgivningstakten är blygsamma 4 nr/år men sidantalet uppgår i gengäld till 100. Innehållet är reprisserier från 91:an.

Goliat var en ny barntidning som lanserades 1982. Titelserien, som handlade om en stenålderspojke, skapades ursprungligen för TV-programmet Hajk. Serietidningsversionen gjordes av en värmländsk tecknarstudio som gick under namnet Sequence Studios. Tidningen lades ned 1990, efter att under det sista året varit sammanslagen med Semics andra barntidning Bobo.
En annan av Semics barntidningar var Mumin som dök upp 1993. Titeln hade dock tidigare getts ut på andra förlag.

En av 80-talets största seriesuccéer var utan tvekan Jim Davis Gustaf, som fick egen serietidning år 1984. Ett tag existerade t.o.m. ytterligare en Gustaf-tidning, vilken (något fantasilöst) döptes till Garfield efter seriens amerikanska orginalnamn. Dessa båda tidningar existerade parallellt under ett års tid innan de slutligen slogs samman år 1990! Minst lika framgångsrik som Gustaf blev Bill Wattersons Kalle och Hobbe och serien fick spela förstafiolen i Semics nystartade tidning Serie-Paraden 1987. Serie-Paraden innehöll 48 färgsidor och erbjöd även andra populära dagspresserier som t.ex. Träsket av Gary Clark. Med sin blandning av dagspressserier kom Serie-Paraden faktiskt att likna gamla Karl-Alfred en del!

Föräldrafritt med Bert startade 1993 som en uppföljning till de populära böckerna, och TV-serien, om tonåringen Bert. Bakom serien stod Måns Gahrton och Johan Unenge.

På humor- och satirfronten fick Serigio Aragones figur Groo - Svärdbäraren en egen tidning åren 1984-85.
Nestorn själv, Svenska MAD hade problem med vikande upplagesiffror och lades ned i december 1993. "Helg och tack!" som det stod på det sista omslaget!

De från Centerförlaget och Williams övertagna superhjältetidningarna Stålmannen, Läderlappen och Rymdens Hjältar (det sistnämnda var en fortsättning på Stålpojken) slogs år 1982 samman till Supermagasinet.
Idén var att den nya tidningen skulle kunna hålla relativt hög utgivningstakt (26 nr/år) och ändå innehålla 40 sidor i varje utgåva. Emellertid slog det hela aldrig särskilt väl ut, och Stålmannen och Stålpojken återuppstod som egna titlar redan sommaren 1983.
Läderlappen var nedlagd fram till 1987 då tidningen fick en renässans. Det hela var betingat av tecknaren Frank Miller som tog hand om den amerikanska Batman-serien i mitten av 80-talet. Miller gjorde ett smärre underverk med serien - den fick helt nya dimensioner - och mängder av nya läsare strömmade till.
I Sverige blev väl inte reaktionen lika kraftig och Läderlappstiteln försvann på nytt efter 6 utgåvor.
Gigant fortsatte att utges fram till 1985. De sista åren slogs den samman med en annan f.d. Williams-produkt, nämligen Serie-Tidningen. Konsekvensen blev att färgtrycket försvann medan sidantalet ökades till 100. Förutom de traditionella superhjälteserierna publicerades också serier av nyare märke, bl.a. Wrightsons Träskmannen.
Faktiskt fanns det ytterligare en tidning som publicerade Stålmannen och Läderlappen under 80-talet! Den kallades Månadens Äventyr och startade 1985 som en sammanslagning av tidningarna Indiana Jones och Stjärnornas Krig. De första årgångarna innehöll också dessa serier men fr.o.m. 1988 togs innehållet över av Stålmannen, Läderlappen, Lagens Väktare och andra superhjälteserier från det amerikanska förlaget DC.
I nr 3 1988 högtidlighöll man f.ö. Stålmannens 50-årsjubileum genom att publicera den första amerikanska Stålmansserien av Jerry Siegel och Joe Shuster.
Tidningen överfördes senare till Satellitförlaget under namnet DC-serier.
1984 fick Marvelserien Conan en egen tidning. Den hade 100 sid i svart/vitt, med limmat omslag. Titeln lades ned efter bara c:a ett år men återupptogs igen 1990.

Låt oss i detta sammanhang nämna två udda Semic titlar som fick ett ganska kort leverne; Comet som lanserades 1985 och innehöll serier av bl.a. Rolf Gohs, Claire Bretecher och Joakim Pirinen. Den överlevde endast tre nummer. Collage kom 1989 och bjöd på bl.a. Al Capps Knallhatten och Hermanns Bernard Prince. Totalt blev det 7 nummer.

Fantomen fortsatte att bekämpa brott i sin djungel. Nya tecknare och manusförfattare knöts efterhand till "Team Fantomen" som Semics egenproducerade avsnitt nu började kallas. Kari Leppänen och Hans Lindahl (teckning) samt Claes Reimerthi och Norman Worker (manus) tillhör de flitigaste skaparna av Fantomenserier under senare år.
1990 införde tidningen färgtryck vilket vållade flitig debatt bland läsarna. Vid årsskiftet 1993/94 höjdes sidantalet från 64 till 80.
Bland serier som publicerats under 80- och 90-talen märks bl.a. Latigo av Stan Lynde, Spirit av Will Eisner samt Herman Hedning av Jonas Darnell.
1990 fyllde tidningen 40 år vilket uppmärksammades med en nyutgåva av nr 1/50 (bilaga i nr 20/90).
1993 startades tidningen Fantomen-Krönika vilken publicerar Fantomenserierna i "historisk" ordning med utgångspunkt från Fantomenkrönikan. Tidningen, som från start innehöll 100 sid i svart/vitt, består således till övervägande del av reprisserier vilka dock getts en nytecknad ramberättelse.
Då Fantomenserien fyllde 60 år 1996 började man utge ytterligare en Fantomentitel; Fantomen - Den vandrande vålnaden, vilken innehöll repriser på serier av Lee Falk/Sy Barry. Tidningen lanserade också "Djungelpatrullen", en slags lillebror till Fantomenklubben. Utgivningen lades dock ned efter bara 9 nummer.
Buster och Agent X9, som rönte stora framgångar på 70-talet, började mattas under 90-talet.
Trotjänaren Seriemagasinet fick utgivningstakten reducerad till 6 nr/år. I Steve Roper och Kerry Drake varvades reprisavsnitt med licenstecknade versioner. Man försökte också göra tidningen mera "vuxen" genom att lyfta in skräckserien Dylan.

Nedläggningar och repriser var alltså flitigt förekommande i Semics utgivning under 80- och 90-talen. Dock gjordes det ändå ett antal nysatsningar vilka förtjänar att uppmärksammas:
Bacon & Ägg startade 1995. Bakom tidningen stod ett antal unga tecknare av vilka flera kom fram via Svenska Serier under 80-talet.
Titeln lades ned årsskiftet 1997/98 men har en Memorial Site på internet.

Mangavågen inleddes och Sailor Moon blev Semics första försök i generen. Utgivningen pågick i två omgångar 1996-97 och 2000-01. Läs mer om serien på Åke Rosenius utmärkta internetsajt!
Spawn blev en av de mest uppmärksammade superhjälteserierna under 90-talet och hade svensk titel åren 1996-2001.

Sommaren 1997 fick historien om Semic ett något abrupt slut då Bonnierkoncernen sålde ut företaget till danska förlagskoncernen Egmont. Mer om detta i Historikens avslutande del!
Läs också mer om serierna under 80- och 90-talen i del 2 av detta kapitel, som kommer 27/9.