Succén hade dock en baksida - tidningen drabbades snart av materialbrist. Carl Barks hade börjat trappa ned sin produktion vilket gjorde att de amerikanska serierna tappade i både kvalitet och kvantitet. Istället fylldes svenska Kalle Anka & C:o med europeisktecknade Disney-serier vilka bjärt skilde sig från de amerikanska 50-talsserierna. Norrmannen Jon Gisle beskriver i sin bok "Ankismen" (1976) denna period som ett "spekulationspräglat, kommersialistiskt, massproducerat virrvarr". Mot slutet av decenniet höjdes kvaliteten något. Man började också i allt högre grad reprisera äldre Barks-serier. Titeln Walt Disney's Serier, som hade varit nedlagd sedan årsskiftet 1956/57, kom åter i produktion 1962. Även här inträdde en kvalitetsförsämring och tidningen kom periodvis mest att innehålla serieversioner av Disney-koncernens filmer. En hel del av Kalle Anka-serierna producerades i Italien och de kom gradvis in i den svenska Kalle Anka-tidningen. Redan  i slutet av 50-talet hade Italienarna lanserat en pocketutgåva, där man flätade samman flera korta reprisserier med en gemensam ramberättelse. Hemmets Journal tog idén till Sverige år 1968 och gav den titeln Kalle Ankas Pocket.

Även Fantomenklubben förändrades. Man tog fasta på mystiken i Fantomen-serien och lanserade en deckarklubb, komplett med hemligt språk och allt! Klubb-bullentinen "Deckar-Bladet", som skulle klippas ut och vikas ihop för att kunna läsas begripligt, lanserades första gången i nr 7 1961.
Med dessa förändringar inleddes Fantomens verkliga storhetstid. Upplagan steg och utgivningstakten kunde åter ökas. Den "vandrande vålnaden" traskade mot nya höjder!

Vid sidan av Fantomen var det tunnsått med äventyrsserietidningar från Åhlén och Åkerlunds/ Semic. TV-serier, som dök upp 1960, var ett försök att utnyttja det snabbt växande TV-mediet. Tidningen växlade mellan vanliga äventyrsserier och westernserier, och lyckades under sin korta karriär ingå fusion med ett flertal andra serietidningar (ett tag hette den "TV-serier med Western och Hopalong"!).
Hemliga agenter var populärt under 60-talet. 1965 lanserade Semic James Bond som serietidning och året därpå kom de snarlika Helgonet och Mannen från U.N.C.L.E..
Agent Modesty Blaise (1967) var ännu ett försök i agentgeneren. Paret O'Donnel/Holdaways serie var dock helt okänd i Sverige varför ugivningen stoppade efter två år.
Mandrake och Blixt Gordon var två mer konventionella titlar åren 1967-69.
I decenniets sista självande månader kom X 9 som skulle få en intressant utveckling (se kapitlet om 70-talet).

Annars var det familjeserierna som utgjorde förlagets starka sida. 91:an genomgick en försiktig utveckling där Nils Egerbrandt gradvis tog över huvudserien samtidigt som sidantal och utgivningstakt ökade.
 

I mitten av 50-talet firade Rune Mobergs radioserie Lilla Fridolf stora framgångar. 1956 kom den första långfilmen med Fridolf och Selma, och samma år fick Torsten Bjarre i uppdrag att göra en tecknad serie om Fridolf, baserad på Mobergs manus. Beställare var tidningen Bildjournalen. Fridolf-serien blev en hygglig framgång och gästspelade vid några tillfällen i serietidningen 91:an. 1960 lanserades den som egen serietidning med månatlig utgivning. Förutom Fridolf innehöll tidningen bl.a. Mort Walkers Knasen och Fred Lasswells Tjalle Tvärvigg. Lilla Fridolf hade ett något mindre påkostat yttre än 91:an. Den saknade således färgtryck men begåvades istället med den egendomliga färgkombination som kallades "lingonsylt" och bestod av svart, vitt och två kulörer rött. Denna färgkombination skulle bli något av standard i Å & Å/Semics skämtserietidningar under 60-talet.

Blondie fortsatte att utvecklas. 1959 tillkom den amerikanska skämtserien Acke och i nr 2 1964 gjorde Torsten Bjarres familjeserie Oskar entré.
1960-61 hade Blondie en parallelltidning, Dagobert, med ungefär samma innehåll som modertidningen.
Kul med.. var en något ovanlig serietidningsidé som lanserades 1968, vartannat nummer innehöll nämligen Karl-Alfred och vartannat innehöll Åsa-Nisse! Alternerandet pågick dock bara i ett år, sedan tog Åsa-Nisse över hela tidningen.

Som antyddes i början av kapitlet utgjorde Kalle Ankas stora framgångar en lockelse för de flesta serietidningsförlagen. Å & Å/Semic var inget undantag härvidlag utan satsade på en ursvensk konkurrent till Kalle, Gösta Knutssons Pelle Svanslös. Upprinnelsen var en planerad tecknad TV-serie om Pelle, där illustrationsarbetet skulle utföras i Italien. Semic hakade snabbt på projektet och lyckades få rättigheterna till en serietidning baserad på de Italiensktecknade figurerna. Nu rann dock TV-idén ut i sanden varför det blev Semics Börje Nilsson och Ebbe Zetterstad som själva fick ta hand om serien.
Det första numret utkom i januari 1965 och innehöll förutom Pelle-serien också Billy Bäver samt två bidrag av Nils Egerbrandt; Olli och Kalle Stropp. Tidningen var helt i färg och satsade en hel del på läsaraktiviteter bl.a. i form av klubbverksamhet.
Även om Pelle Svanslös ingalunda kom upp i Kalle Ankas upplaga så blev tidningen ändå populär och utgivningen pågick till 1972.

Williams förlag

Historien om MAD är också berättelsen om det amerikanska serietidningsförlaget EC. Förlaget startades av Max Gaines (jo, just han med Famous Funnies!) och ursprungligen var ambitionen att ge ut "pedagogiska" serietidningar som skulle komplettera den kunskap barnen fick i skolan. Förlagets namn uttyddes då Educational Comics.
Emellertid förändrades historieskrivningen radikalt, dels visade det sig nämligen att idén inte var särskilt bra, och dels råkade Gaines ut för en flygolycka och avled hastigt år 1947.
Förlaget togs nu över av Max Gaines son William som helt ändrade EC:s profil. Nu blev det skräck- och science fiction-serier som dominerade utgivningen och följdaktligen modifierades också namnet till Entertaining Comics.
Gaines jr knöt till sig många tecknartalanger. Herrar som Al Feldstein, Harvey Kurtzman, Bill Elder, Joe Orlando och Wallace Wood fick ta ut svängarna ordentligt i titlarna Weird Science, Weird Fantasy, Tales from the Crypt och många fler.
Då debatten om serietidningsvåldet började härja i USA kom EC:s tidningar omedelbart i blickpunkten. "Chockerande", "upprörande", "frånstötande" var några av de invektiv som riktades mot Gaines förlag och merparten av titlarna lades ned åren 1952-55.

Vad gör ett gäng durkdrivna tecknare då deras alster plötsligt anses icke-rumsrena? Resignerar de? Nej då, istället började de göra parodier på filmer och andra serietidningar och plötsligt så var tidningen MAD född. De första åren (1952-55) hade tidningen vanligt serietidningsformat och dominerades helt av de nämnda film- och serieparodierna. Från sommaren 1955, då EC lagt ner i princip all serietidningsverksamhet, fick MAD veckotidningsformat och serierna började blandas ut med "artiklar" och allehanda satirer. Vid denna tid tillkom också den välkända omslagsfiguren Alfred E Neuman, vars nuna redaktionen ursprungligen hittade i en tandläkarmottagnings annons i en dagstidning från sekelskiftet! Det var Rolf Janson, utgivaren av Illustrerade Klassiker, som tog MAD till Sverige. Ursprungligen var det tänkt att Pekka Langer skulle bli redaktör, men denne tackade nej och då fastnade man istället för Lasse O'Månsson. Det första numret utkom i oktober 1960 och kostade 1,90 vilket redan då betecknades som "oförskämt billigt" enl. omslagstexten!

Förutom det amerikanska orginalmaterialet innehöll Svenska MAD också alster av bl.a. de svenska tecknarna Torvald Sundbaum, Bengt Olof Wennerberg (sign BOWEN) samt manusförfattaren Bengt Sahlberg.
MADs pocketböcker, som givits ut sedan slutet av 50-talet i USA, dök upp i Sverige första gången 1962. De första utgåvorna innehöll uteslutande material från MADs tid som serietidning.
Även om Svenska MAD inte var någon ekonomiskt lysande affär rönte den stor uppmärksamhet och fick, inte minst i kraft av den "helknäppe" tecknaren Don Martins bidrag, snabbt kultstatus.

Illustrerade Klassiker, jämte bititlarna Sagoserien och Världsserien, samt MAD blev grunden för Williams förlag. Utgivningen späddes på år 1963 med Larry Harmons serietidningversion av Helan och Halvan.
Tarzan (1965) var visserligen en klassisk serietidningstitel men med Russ Manning bakom ritstiftet hade huvudserien moderniserats och fått en stil som slog an även på 60-talets seriepublik.
Rune Andreassons Pellefant hade lanserats i Sagoserien 1962, under de följande två åren återkom han i ytterligare ett par utgåvor, och från våren 1965 tog Pellefant helt över tidningen under eget namn. Denna blå leksakselefant blev Williams främsta bidrag i kampen mot Kalle Anka & C:o och "den glada barntidningen", som den kallades i reklamen, utkom stadigt med 12 nr/år ända fram till förlagets upphörande år 1976.
1961 fick det amerikanska serietidningsförlaget Marvel en jättesuccé med superhjälteserien Fantastic Four. Detta följdes snart upp med andra serier, t.ex. Hulk, Daredevil, Spiderman och många, många fler. Marvelserierna liknade inga andra superhjälteserier. Teckningarna var intelligent komponerade, intrigerna sofistikerade och huvudpersonerna hade, trots sina superkrafter, påfallande många mänskliga drag. En annan Marvelspecialitet var de långa dialogerna, där figurerna inte bara pratade med varandra utan också kunde konversera med läsekretsen via pratbubblorna!
I Sverige såg vi inte till Marvelserierna förrän 1966 då Centerförlaget började utge tidningen Demonen. Williams förlag hakade på året efter med Marvel-serien, en tidning där serierna visserligen alternerade men där den stora stjärnan ändå var Stan Lee/Steve Ditkos Spindeln (eller Spindelmannen som han sedemera skulle bli omdöpt till).
Marvel-serien kom sammanlagt ut med 39 nummer under åren 1967-70.
Williams gav även ut några andra äventyrstitlar, främst inom science fiction. Där var t.ex. Dr Solar i Radar-serien (1967-69) och Magnus - Robotarnas överman i Robot-serien (1968-69).
Titeln Topp-serien dök upp första gången 1964, då innehöll den mestadels serier baserade på TV-serier eller filmer, t.ex. Idaho och Perry Mason.
1969 återuppstod tidningen igen och då i en helt annan tappning. Nu siktade man på att konkurrera med Seriemagasinet och Fantomen. Titelserie var Alex Raymonds deckare Rip Kirby men det förekom även en del andra äventyrsserier i tidningen. Anrättningen var ganska ungdomligt förpackad med idrottsartiklar, noveller och emellanåt "en kul presang", vanligen ett urklippsark. 1972 gick man från månadsutgivning till veckoutgivning - detta var dock att spänna bågen för högt och tidningen lades ned efter nr 22/72.
Williams titlar utgjorde en frisk fläkt på den svenska marknaden. Till skillnad från övriga förlag använde man löpande numrering på sina tidningar, omslagen var tjockare än konkurrenternas och man utnyttjade påfallande ofta färgtryck.

60-talet fortsatte, läs del 2!