Först måste vi konstatera att Bejerot inte var ensam om sin åsikt. Redan 1953 hade det bildats en kommitté med uppgift att undersöka svenska barns läsvanor.  Bakom kommittén stod flera ideella organisationer, inte minst inom folkbildningens område. Ordförande var läraren och litteraturkännaren Lorentz Larson, som 1954 lät sammanställa resultatet av undersökningen i sin bok "Barn och serier". Även om Larson och Bejerot hade olika infallsvinklar så blev resultatet ändå tämligen likartat. Larson konstaterar bl.a. att:

Seriekritiken stannade dock inte med det skrivna ordet. Våren 1954 anordnades något som närmast kan liknas vid ett protestmöte mot serietidningar i Medborgarhuset i Stockholm, med tidningen Folket i Bilds chefredaktör, Ivar Öhman, som en av initiativtagarna. FiB var arbetarrörelsens veckotidning och bedrev även egen förlagsrörelse med ambitionen att sprida god litteratur för en billig penning. Det var också FiB som givit ut Bejerots bok.
Vänsterrörelsens syn på serietidningarna är ett område som förtjänar en djupare analys än den som kan erbjudas här. Förutom de moraliska och pedagogiska argumenten mot serietidningarna - som Bejerot och Larson anfäktar - så torde det också funnits en politisk dimension av kritiken, där serietidningarna betraktades som ett enkelt sätt för redan kapitalstarka förlag att tjäna ännu mera pengar.

Hur agerade då utgivarna? Bilden är inte entydig. Förutom kritiken fanns andra faktorer som påverkade förlagen. Ebbe Zetterstad, mångårig medarbetare på Serieförlaget/Åhlen & Åkerlunds/Semic Press, menar i artikeln "När serietidningarna kom" (publicerad i Seriekatalogen 1996-97) att serietidningsmarknaden började bli mättad just kring åren 1953-54. Försäljningen hade på bara några få år stigit till 25 miljoner sålda tidningar per år. Nu planade marknaden ut, konkurrensen hårdnade och som en följd av detta började titlar - ja, ibland hela förlag - slås ut.

Ett av de sista numren av Karl-Alfred, nr 44 1953

Allers hade varit pionjär med Karl-Alfred, en serietidning som mest liknade veckotidningarnas seriesektioner med korta skämtserier och äventyrsserier publicerade i följetongsform. Under några år hade tidningen helt saknat konkurrens men in på 50-talet blev situationen en helt annan. I ett försök att förnya sig ändrade förlaget tidningens format (1953) och lanserade som komplement titeln Stjärnbragder med längre serieepisoder. Karl-Alfreds upplaga dalade dock (enl. Zetterstad minskade den från 63 000 ex år 1950 till 35 000 ex år 1953) och förlaget valde att lägga ned tidningen i slutet av år 1953. I fallet drog Karl-Alfred även med sig Stjärnbragder. Var det kritiken mot serier som låg bakom förlagets ställningstagande? Allers veckotidningar hade gott rykte och det kan ju ha varit för att värna detta som man valde att avstå från serieutgivning. Men mot denna teori talar att den danska editionen av Karl-Alfred, Skipper Skræk, fortsatte att utkomma - trots att kritiken mot serietidningar var minst lika intensiv i Danmark som i Sverige. Skipper Skræks upplaga var nämligen betydligt högre än den svenska (enl. Tegneseriemuseet sålde Skipper Skræk över 100 000 ex år 1952). Allers skulle ju f.ö. komma att återvända som serieutgivare i Sverige och fortsatte under 50-talet att satsa på serier i sina svenska veckotidningar.

Beliförlaget sökte lyckan med två udda titlar; Allan Kämpe (1953) samt Juniormagasinet (1953-54). Kritiken kan ha bidragit till det snabba frånfället eftersom utgivningen var koncentrerad på äventyrsserier. Samtidigt rörde det sig om ett mindre förlag som sannolikt saknade erfoderliga resurser att sätta in när kampen om marknadsandelarna hårdnade.
Intressant är att några av serierna återuppstod i Formatic Press tidningar under slutet av 50-talet, då kritikerstormen bedarrat.

Centerförlaget tycks ha påverkats mycket lite av debatten. Läderlappen, som var en av de titlar Bejerot riktade sin skarpa penna mot, fortsatte t.ex. att utkomma med samma periodicitet under hela 50-talet. Möjligen kan en eftergift skönjas i och med att västerntidningen Texas slogs samman med (den för våldsamheter hårt kritiserade) kollegan Cowboy åren 1955-58. Kuriöst är att Centerförlaget i sitt hägn också hade en av de titlar som Bejerot utnämnde till föredöme(!), nämligen barntidningen Mästerkatten (1953-57).

Cirkelförlaget ägdes av Edvin Ahlquist och gav ut titlarna Lasso (1952-54) och Lilla Bävern (1955). Serier var en udda del av förlagets verksamhet, huvudnäringen var tidningen Rekordmagasinet. Någon upplagemässig succé blev inte inhoppet i seriebranschen och det torde också vara skälet till att man så snart gav upp serieutgivningen.

Förlags AB Hansa (eller Alla Tiders Serieförlag som man också kallade sig) fortsatte till synes oberörda med tidningen Alla tiders seriejournal under hela den aktuella perioden. Mitt under debatten lanserade man f.ö. ytterligare en äventyrstidning, Kongo-Jim (1954-57).

Kongo-Jim, lanserad 1954, då seriedebatten rasade som hetast

Hemmets Journal kunde som utgivare av Kalle Anka & C:o sitta kvar i orubbat bo eftersom kritiken främst kretsade kring äventyrsserierna.

Bonnierägda Serieförlaget tycks ha varit den utgivare som lyssnade mest på kritiken. Detta hade förmodligen sin bakgrund i att förlagets satsning på serietidningar hade mötts med hård kritik inom de egna leden (äldre släktingar lär ha kommenterat Lukas Bonniers förslag om en serietidning med Fantomen med orden: Vi har givit ut Strindberg, Selma Lagerlöf och Esaias Tegnér - och nu kommer Du och vill ge ut Fantomen?!!).

Serieförlagens marknadsandelar 1953-55

Debatten, överetableringen och det gradvis minskade utbudet fick till följd att serietidningsförsäljningen sjönk från 25,1 milj. ex. 1953 till 21,4 milj ex. 1955.

Den sistnämnda opinionen har dock tigit stilla under de senaste decennierna. Utvecklingen inom media har istället fått våldsdebatten att flytta över till andra områden, som video/DVD och dataspel.
Numera vågar serierna t.o.m. ironisera över sina kritiker, som nedan Bud Grace i serien Ernie: